14 kap.
Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

Inlösen

1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser
för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall
användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa,
om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas
för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är
väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller
annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får
bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan
särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första
stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan
användning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen
(1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 § Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark som är avsedd för
enskilt bebyggande, skall användas även för en allmän trafikanläggning,
för en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter eller för en
allmän ledning, skall den som skall vara huvudman för anläggningen förvärva
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för
ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma vilken
rätt förvärvet skall avse.

Skadeersättning och inlösen i vissa fall

3 § Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17 § meddelat föreläggande att
en byggnad, eller annan anläggning skall tas bort eller bli föremål för
annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång skall ändras, har ägaren
rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

4 § Blir ett område, som enligt detaljplan har varit avsett för allmän
samfärdsel, vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för
annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår härigenom skada
för ägaren av en fastighet som ligger intill området eller för den som
innehar särskild rätt till fastigheten, har han rätt till ersättning av
väghållaren för den skada han lider.

5 § Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens
utgång, har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt
till fastigheten rätt till ersättning av kommunen för den skada de
lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid
användningen av en fastighet, är kommunen skyldig att lösa fastigheten,
om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgång
skall första och andra styckena tillämpas, om bygglov har sökts men
ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

6 § Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap. 7 §,
har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller,
om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten.

7 § Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap. 31 eller
32 § eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att
betala tillbaka ersättningen, i den mån skada uppkommer för ägaren av
fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda
fastigheten så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635)
från den dag fastighetsägaren betalade ersättningen. Lag (1989:1049).

8 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har
rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av
att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom
olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och
ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs
eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 §
första stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap.
16 § 4 eller 5,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge
inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1,
om byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses
i första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger
rätt till ersättning, om skadan är betydande i förhållande till
värdet av berörd del av fastigheten. I fall som avses i första
stycket 3-5 föreligger rätt till ersättning, om skadan medför att
pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men
uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att
lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 §
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822), förbud enligt 20 § andra stycket och 21 §
andra stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen
(1979:429) och 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med
anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna
i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen om kulturminnen
m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte
något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2
eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som
avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för
vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att
ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.
Lag (1995:1197).

Bestämmande av ersättning

9 § Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1--8 §§ skall 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån inte annat följer av
10 §. Vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga
om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan
om inlösen väcktes.

10 § Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som
avses i 3 §, 4 §, 5 § första stycket eller 8 § första stycket skall
bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och
efter beslutet eller den åtgärd som avses i 4 §. Härvid skall bortses
från förväntningar om ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som avses i 8 § första stycket 1 och 2 skall
minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av 8 § andra stycket
skall tålas utan ersättning.