15 kap.
Domstolsprövning m.m.

1 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag, skall,
utöver vad som följer av 6 kap. 39 § och 14 kap. 9 §, expropriationslagen
(1972:719) tillämpas i mål om

1. inlösen enligt 6 kap. 17 eller 24 §,

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt i fall som avses i 14 kap. 1--8 §§.

2 § Talan om inlösen enligt 6 kap. 17 § får väckas även om beslutet
att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

3 § Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 § andra stycket skall väckas inom
tre år efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har kommunen
väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden, skall målet förklaras vilande
till dess att ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs eller förnyas
genomförandetiden, förfaller kommunens talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då
talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 § första stycket och ansökan
gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetsplanen.
Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen, förfaller
kommunens talan.

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap. 24 § första
stycket, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om
det till lantmäterimyndigheten. Lag (1995:1412).

4 § I fall som avses i 14 kap. 3, 5, 7 eller 8 § skall talan väckas
inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga
kraft.

I fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år
från det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena,
om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

5 § Ersättning för skada enligt 14 kap. 3--6 eller 8 § skall bestämmas
i pengar att betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl,
med ett visst årligt belopp. Ändras förhållandena, skall det årliga
beloppet omprövas, om kommunen, fastighetsägaren eller den som innehar
särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen
förordna att ersättning enligt 14 kap. 8 § första stycket 2 eller 3 skall
betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen
förutsatts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av
särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av
fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätten.

6 § Ogillas i mål enligt 1 § talan som har väckts av fastighetsägaren
eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen
förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han befinns ha
inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart
inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att
ersätta motparten dennes rättegångskostnader.

7 § Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har
nedsatts på det sätt som föreskrivs i expropriationslagen (1972:719) skall
följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det,
skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans
rätt, under förutsättning att marken inte har tillträtts eller övergått
enligt 6 kap. 10 § expropriationslagen.

8 § Tvist mellan kommunen och fastighetsägare om ersättning för
gatukostnader och kostnader för andra allmänna platser och om villkoren
för betalning av sådan ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom
vars område fastigheten är belägen.

I mål som avses i första stycket skall bestämmelserna i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål tillämpas. I mål om jämkning av ersättning enligt
6 kap. 33 § skall dock beträffande rättegångskostnader expropriationslagen
(1972:719) tillämpas. Förlorar fastighetsägaren ett sådant mål, kan
domstolen förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han grundat
sin talan i målet på otillräckliga skäl. Har hans talan uppenbart saknat
skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta kommunen
dess rättegångskostnader. Lag (1987:246).